2011-05-07
21:04:42
förlåt... men detta är sanningen.
Hur fan ska jag orka allt?
De går emot mig... jag kan inte ta mig förbi detta..
det här har fångat mig, slukat upp mig och jag blir chanslös..
hjälplös och framstår som en idiot.. hur fan ska jag kunna fixa ett liv som ger i från sig ett nytt problem varenda jävla dag?
Hur ska jag orka med att kämpa för någonting som inte finns där, som jag inte vet vad de är ens?
Jag är så nära på att ge upp... men gör jag de sviker jag omvärlden så jag kan inte... jag är inget jävla ego, men jag måste erkänna att innerst inne mår jag inte bra...
Hur ska jag orka med att kämpa för någonting som inte finns där, som jag inte vet vad de är ens?
Jag är så nära på att ge upp... men gör jag de sviker jag omvärlden så jag kan inte... jag är inget jävla ego, men jag måste erkänna att innerst inne mår jag inte bra...
jag önskar de fanns ett sätt att lösa saker och ting på, men gör det de?
NÄE!
NÄE!
Jag hatar att se hur familjen bara lider också... hur fan ska det här lösa sig när soc gör bort sig.. osv.
Jag vill inte se dem lida, jag mår så dåligt, de är så svart inom mig... de är som om att sticka kniven i hjärtat gång på gång på gång..
Jag vet inte vad jag ska göra när allt är såhär, ett ljus i mörkret som aldrig finns där... vad gör jag då?
De är svajigt, de är vingligt, precis som för ett litet barn när det ska lära sig att gå/cykla osv.
De är svajigt, de är vingligt, precis som för ett litet barn när det ska lära sig att gå/cykla osv.
Precis så är det... jag har fallit, men kan inte resa mig upp... känns som om man blir ned stampad i leran.. gång på gång på gång...
Jag är tvungen att skriva av mig, till er som undrar... så här är vad jag känner.
Kommentera inlägget här:
