2012-12-10
18:51:42
Trasig...När ska jag bli hel igen?
Jag känner mig verkligen trasig, det är dom om hjärtat sprängts i flera hundra tusen, om inte miljoner småbitar, helt tom känner jag mig. Det är som om jag inte existerar i vissas ögon.
Varför känns det så för?
Jag vet inte hur jag ska bära mig åt, känslan av att vilja gråta eller skrika ut allting finns bara där inom mig, tårarna rinner aldrig över kinderna - dom har inte gjort det på jättelänge, vad händer när dom väl kommer? En översvämning av tårar och känslor, allt på en gång, det känns inte bra.
Jag längtar inte tills det händer...Ändå vill jag gråta ut.
Smärtan finns där inom mig också...
Jag känner mig ensam, sådär ensam som att ingen vill vistas i ens närhet, när man går förbi eller säger något, försöker göra något rätt tittar folk snett på en och skrattar, varför känns det så för?
Det är verkligen påfrestande på något sätt.
Det är fortfarande som om det där världskriget med mig själv fortsätter, det har inget slut...
Men är jag verkligen ensam? Om jag inte är det... ge mig ett tecken på det istället!
Tankarna flyter iväg åt något annat håll och fokusen bryts. Jag förstår inte varför jag hela tiden måste stå stark, ta emot slag ifrån alla möjliga håll på grund av något...
Vad tankarna tar sig till vill jag inte ens nämna, dock inte självmord... dom är passé i tankarnas värld. Men det är annat jag inte vill nämna såhär.
Varför känns det så för?
Jag vet inte hur jag ska bära mig åt, känslan av att vilja gråta eller skrika ut allting finns bara där inom mig, tårarna rinner aldrig över kinderna - dom har inte gjort det på jättelänge, vad händer när dom väl kommer? En översvämning av tårar och känslor, allt på en gång, det känns inte bra.
Jag längtar inte tills det händer...Ändå vill jag gråta ut.
Smärtan finns där inom mig också...
Jag känner mig ensam, sådär ensam som att ingen vill vistas i ens närhet, när man går förbi eller säger något, försöker göra något rätt tittar folk snett på en och skrattar, varför känns det så för?
Det är verkligen påfrestande på något sätt.
Det är fortfarande som om det där världskriget med mig själv fortsätter, det har inget slut...
Men är jag verkligen ensam? Om jag inte är det... ge mig ett tecken på det istället!
Tankarna flyter iväg åt något annat håll och fokusen bryts. Jag förstår inte varför jag hela tiden måste stå stark, ta emot slag ifrån alla möjliga håll på grund av något...
Vad tankarna tar sig till vill jag inte ens nämna, dock inte självmord... dom är passé i tankarnas värld. Men det är annat jag inte vill nämna såhär.
Förlåt för att jag inte är den ni vill att jag ska vara...
Att jag försöker passa in men inte riktigt lyckas alla gånger...
Att jag försöker passa in men inte riktigt lyckas alla gånger...
P u s s & k r a m
/F
Kommentera inlägget här:
