2012-06-25
19:13:16
Tröjan du hatar...
Skratten, hålla handen och leendena är borta.
Smärtan, gråten och hatet växer sig, slår rot och försöker tämja dig.
Varför händer det för?
Så många skrik och så många bråk, så många svek.
När ska det ta slut?
Jag önskar och försöker vara stark men det är verkligen inte lätt.
Har tänkt så många gånger på om jag ska sluta mitt liv och sätta punkt på pappret. Men vad skulle det lösa?
Jag behöver dig och du vet att utan dig faller jag sönder i tusen bitar, splitter som aldrig kan bli helt.
Förstår någon det ens?
Frågor man ställer sig själv om och om igen för att försöka få ett vettigt svar.
Men funkar det? Nej det gör det inte.
Så sårad, borttappad, vilse och på fel stig så står jag ändå upp efter alla dom piskrapp, slag och kamper jag stått ut med, tårar som runnit till förgäves på grund att hur dåligt jag mått. Det finns någon ledstjärna där uppe, den som vägleder mig och får mig att välja rätt eller åtminstone ser till så att jag lyckas göra så rätt som möjligt. Allt är så svårt att förklara men med det stöd jag har ifrån vänner och en del av familjen idag är jag nog bara glad att ni finns, ni betyder så extremt mycket mer, orden räcker inte ens till för det!
Dom lämnar varandra snart, släpper händerna helt istället för att bara hålla fingerkrok. Jag kommer stå där, nästan ensam kvar känns det som. Ingen som vill stå där med mig efter.
Varför finns jag ens?
Vad är meningen med livet?
Smärtan, gråten och hatet växer sig, slår rot och försöker tämja dig.
Varför händer det för?
Så många skrik och så många bråk, så många svek.
När ska det ta slut?
Jag önskar och försöker vara stark men det är verkligen inte lätt.
Har tänkt så många gånger på om jag ska sluta mitt liv och sätta punkt på pappret. Men vad skulle det lösa?
Jag behöver dig och du vet att utan dig faller jag sönder i tusen bitar, splitter som aldrig kan bli helt.
Förstår någon det ens?
Frågor man ställer sig själv om och om igen för att försöka få ett vettigt svar.
Men funkar det? Nej det gör det inte.
Så sårad, borttappad, vilse och på fel stig så står jag ändå upp efter alla dom piskrapp, slag och kamper jag stått ut med, tårar som runnit till förgäves på grund att hur dåligt jag mått. Det finns någon ledstjärna där uppe, den som vägleder mig och får mig att välja rätt eller åtminstone ser till så att jag lyckas göra så rätt som möjligt. Allt är så svårt att förklara men med det stöd jag har ifrån vänner och en del av familjen idag är jag nog bara glad att ni finns, ni betyder så extremt mycket mer, orden räcker inte ens till för det!
Dom lämnar varandra snart, släpper händerna helt istället för att bara hålla fingerkrok. Jag kommer stå där, nästan ensam kvar känns det som. Ingen som vill stå där med mig efter.
Varför finns jag ens?
Vad är meningen med livet?
Varför går jag igenom allt jag faktiskt går igenom?
Är sådant förut bestämt?
Ibland börjar jag faktiskt undra, blir så extremt förvirrad, önskar jag visste vad som skulle hända så att jag såg vad som skulle hända, men jag vet inget alls.
Varje dag kan bli precis hur som helst...
P u s s & k r a m
Ibland börjar jag faktiskt undra, blir så extremt förvirrad, önskar jag visste vad som skulle hända så att jag såg vad som skulle hända, men jag vet inget alls.
Varje dag kan bli precis hur som helst...
P u s s & k r a m
/F
Kommentera inlägget här:
