Romars

Om det bara vore så kära läsare! Mår seriöst sämre än sämst just nu!
Allt bara går emot en och det känns som ett knivhugg, som om allt raseras och du blir nertryckt till den botten du vart på innan, fast kedjad och håller på och drunkna. Jag vet inte vad jag ska göra, vem jag ska snacka med (som verkligen orkar lyssna) osv. Jag känner mig helt lost. Men vissa saker är svåra och förklara just nu också. Jag står där mitt i mitt världskrig med mig själv, skjuten tusen gånger om och ensam vid jordens undergång, jag kan inte göra något och är chanslös. Jag förstår om det låter sjukt, men det går inte och förklara.
Vissa polare som läste t.ex. på Facebook om att jag hade ett världskrig med mig själv garvade dagen efter och frågade vad det var i skolan, men jag kan verkligen inte förklara, det är bara jag som känner det.
Jag kan ju inte bara avsluta och ge upp allt heller, även om det ibland känns som om jag skulle vilja försvinna och komma tillbaka när allt känns mycket bättre.

Har så många tårar jag måste få släppa ut också, men jag kan inte... Dom sitter som sten, jag är så rädd att någon ska se, skälla på mig och bara skrika att jag är så jävla dum och fråga varför jag gråter, men jag bär på så mycket som ingen riktigt skulle förstå sig på. Många säger att jag borde ge vissa saker/personer/situationer en chans men jag kan inte, har gett dom för många chanser och dom har bara tryckt ned mig till botten och jag håller på och drunkna istället. 

Folk säger att jag borde gå till en psykolog eller kurator men om dom bara visste hur många gånger jag försökt, gått till någon sådan att prata ut med så känns det bara fel, värdelöst och jag kan inte riktigt få de stödet jag känner att jag behöver, det går liksom inte ihop. Mina kompisar är som pelare runt om mig som stöttar mig, utan dom så hade jag fallit för längesen!

 

Om folk bara förstod! Allt är inte så jävla lätt som ni tror! Ni som säger att det finns alltid andra som har det värre är fan så jävla sjukt sätt att tänka ibland. Om ni lyssnar på hur det låter och när någon försöker få eran hjälp så dissarna ni det. Inse bara att den personen som pratar med er mår dåligt och behöver antagligen ditt stöd men du skjuter bort personen istället och bara struntar i den igenom att säga så. Absolut att det finns någon som har det värre, men den som talar med dig och du säger så till knivhuggar du typ i ryggen som en jävla svikare.

 

Sorry att ni får läsa all skit men jag är verkligen tvungen och skriva av mig, hoppas på att någon läser, bryr sig och ja, jag vet inte. Vill inte falla ut som någon Drama queen eller någon som söker uppmärksamheten från allt och alla, men jag litar på mina polare och er andra som läsare. Visst jag kanske söker uppmärksamhet, men det här handlar inte om uppmärksamheten på det sättet ni tror!

Men jag ber om ursäkt!