Romars

Det var hösten 2009 då jag precis fyllt 14 år och satt på en biologi lektion. Konstigt nog var det att vi diskuterade olika läggningar på lektionen, hetero, homo, bi, transa osv. Ja ni vet.
Sen så ja det gav mig en riktig tankeställare och jag gick hem den dagen... det var liksom något som grodde i huvudet på mig, vet ju dock att jag alltid tittat lite på tjejer likt som så man ser på killar liksom.

Jag insåg att jag faktiskt var bisexuell, det tog en stund och oron för att vad folk skulle tycka var stor. Jah visste inte om man skulle bli hatad eller accepterad, det var en stor oro faktiskt, inte något man direkt man vågade prata om.
Men som sagt, jag kände att jag behövde prata med någon om det vilket jag valde att göra, självklart blev det dom dåvarande närmsta kompisarna man hade. Dom accepterade det, tre stycken sa dock, "Hade du inte redan varit våran kompis så hade vi nog inte varit din kompis nu." men asså ah, jag fann inte någon attraktion hos just dom tre tjejerna men ah, det kändes kanske inte så roligt o höra.

Sen kom den första tjejen som jag var tillsammans med. Min pappa sa typ inte så mycket och mamma accepterade det faktiskt. Pappa sa väl att han gjorde det, men någonstans kändes det som om han skämdes eller något. Idag vet jag att han inte accepterar det.
Folks reaktioner var liksom så olika, reaktioner i stallet och annat. Det var så mycket olika reaktioner så man blev tveksam, osäker, men jag gjorde en sak... det var att stå på mig! 
Jag stod upp för den jag var, stod upp för att jag var tillsammans med en tjej och allt.

Så när jag började gymnasiet kändes det helt okej, jag blev accepterad av dom nya jag valde att umgås med även om jag kunde gilla tjejer o så. Det va ju liksom jag.

 

Så idag är jag accepterad av dom flesta i min omgivning, som jag vet? :) 
Hur som helst är jag riktigt stolt över vem jag är, trivs bra och andras åsikter är bara en vindpust som sveper förbi.